fegt...
...är det att skylla sina sociala och psykiska problem på andra... Ja, jag kanske var den utlösande faktorn till att problemen kom upp till ytan, men dom fanns där före det, dom låg latent och blossade inte upp före vi separerade.
Jag har fått höra vilken skam jag har dragit över mitt ex familj, hur man får skämmas över att man separerar, men vad är bättre, att gå omkring i en låtsasvärld och leka att allt är bra eller att ta steget ifrån problemen? Ingen mår ju bra av att låtsas...
Tänk, det är 4 år sedan vi flyttade isär, fortfarande kommer det saker, saker som att Carolina inte får kalla sin egen mamma för mamma när hon är här! Vad är det för skitsnack, hon har bara en mamma och så kommer det alltid att vara, oavsett vad andra säger och tycker, barn kan bara ha en mamma och en pappa... Det har jag sagt tusentals gånger, men inte går det in i huvudet på mitt ex i alla fall!
Jag tvivlar inte en sekund på att min äldsta dotter har det bra hos sin mor, jag vet att hon har det bra!
Sen är det ett jävla tjat om vem hon är lik, att hon var så lik mig när hon var liten osv, men att hon är lik sin mor nu, hon har ju trots allt gener från oss båda, sen om man själv förändrar sitt utseende så man blir mer och mer lik sitt barn, det är väl upp till var och en!
Jag har försvarat Carolinas mamma så många gånger, dödat rykten om henne, sagt ifrån om skvaller som inte har varit sant, men vad har jag fått tillbaks för det? Jo ännu mer krav, ännu mer skit osv, jag har fått höra att det är mitt fel att hon har fått byta umgängeskrets osv, att det är mitt fel att allt har rasat för henne, av ren hänsyn till henne så skriver jag inte vad, men det hade gått riktigt illa flera gånger om inte jag hade funnits, om jag inte hade lyft luren osv, och vad är tacken för det?
Hon vill alltid att jag ska säga åt henne hur bra mamma hon är, och när jag sen frågar henne om jag är en bra pappa så svarar hon: "Det är du väl, du slår ju inte flickan"! Gissa om jag blev paff, är det sådana kriterier man har på en förälder? Bara du inte slår barnet så är du en bra förälder, nä, inte i min värld i alla fall!
Tänk hur många pappor som har skitit i sina barn när dom har separerat, tänk hur många pappor som har blivit pappor för att dom trodde att mamman skyddade sig, tänk hur många pappor som mår så dåligt över att inte sen räcka till, dom finns i massor. Men jag har alltid funnits där, jag har ställt upp så mycket för mina barn och även mitt ex, men vad har jag fått tillbaks? INGET!!!
Jag tycker att det är bra att hon äntligen har skaffat sig nya vänner, att hon äntligen har kunnat bättra på kontakten med sin familj, att hon äntligen ska ut i arbetslivet... allt det sammantaget gör kanske, jag skriver kanske, att hon kommer att kunna gå vidare...
/En besviken 2 barnsfar...
Mina änglar, tack för att ni finns....
Jag har fått höra vilken skam jag har dragit över mitt ex familj, hur man får skämmas över att man separerar, men vad är bättre, att gå omkring i en låtsasvärld och leka att allt är bra eller att ta steget ifrån problemen? Ingen mår ju bra av att låtsas...
Tänk, det är 4 år sedan vi flyttade isär, fortfarande kommer det saker, saker som att Carolina inte får kalla sin egen mamma för mamma när hon är här! Vad är det för skitsnack, hon har bara en mamma och så kommer det alltid att vara, oavsett vad andra säger och tycker, barn kan bara ha en mamma och en pappa... Det har jag sagt tusentals gånger, men inte går det in i huvudet på mitt ex i alla fall!
Jag tvivlar inte en sekund på att min äldsta dotter har det bra hos sin mor, jag vet att hon har det bra!
Sen är det ett jävla tjat om vem hon är lik, att hon var så lik mig när hon var liten osv, men att hon är lik sin mor nu, hon har ju trots allt gener från oss båda, sen om man själv förändrar sitt utseende så man blir mer och mer lik sitt barn, det är väl upp till var och en!
Jag har försvarat Carolinas mamma så många gånger, dödat rykten om henne, sagt ifrån om skvaller som inte har varit sant, men vad har jag fått tillbaks för det? Jo ännu mer krav, ännu mer skit osv, jag har fått höra att det är mitt fel att hon har fått byta umgängeskrets osv, att det är mitt fel att allt har rasat för henne, av ren hänsyn till henne så skriver jag inte vad, men det hade gått riktigt illa flera gånger om inte jag hade funnits, om jag inte hade lyft luren osv, och vad är tacken för det?
Hon vill alltid att jag ska säga åt henne hur bra mamma hon är, och när jag sen frågar henne om jag är en bra pappa så svarar hon: "Det är du väl, du slår ju inte flickan"! Gissa om jag blev paff, är det sådana kriterier man har på en förälder? Bara du inte slår barnet så är du en bra förälder, nä, inte i min värld i alla fall!
Tänk hur många pappor som har skitit i sina barn när dom har separerat, tänk hur många pappor som har blivit pappor för att dom trodde att mamman skyddade sig, tänk hur många pappor som mår så dåligt över att inte sen räcka till, dom finns i massor. Men jag har alltid funnits där, jag har ställt upp så mycket för mina barn och även mitt ex, men vad har jag fått tillbaks? INGET!!!
Jag tycker att det är bra att hon äntligen har skaffat sig nya vänner, att hon äntligen har kunnat bättra på kontakten med sin familj, att hon äntligen ska ut i arbetslivet... allt det sammantaget gör kanske, jag skriver kanske, att hon kommer att kunna gå vidare...
/En besviken 2 barnsfar...
Mina änglar, tack för att ni finns....
Kommentarer
Trackback